VARFÖR KALLAR JAG MIG FÖR SKABBEKATTEN?
Det är den i särklass vanligaste frågan jag får från kunder i butiken eller kursare i verkstaden. Här kommer den ingående förklaringen.
Jag mötte keramiken för första gången på en sommarkurs på Öländska Capellagården i Vickleby 2010.
Strax därpå började jag hyra in mig på Dreja invid Olskrokstorget i Göteborg, där jag närde drömmen om att bli keramiker på heltid.
Drömmen tog mig tillbaka till Öland där jag studerade keramik under två år 2013 - 2015. Under dessa år började jag och mina studiekamrater att skapa hemsidor och sociala medier för att presentera våra arbeten. Min första hemsida hette “Davids keramik”, men rebellen i mig tyckte att namnet blev opersonligt och tråkigt.
Under en rödvinsbeklädd grillfest i ett koloniområde i Göteborg klurade jag fram namnet Skabbekatten. Det kom till mig som en rolig idé utan något särskilt innehåll. Jag undrade om det alls var lämpligt att kalla sig något sådant.
Jag skissade fram olika loggor på katter med loppor hoppandes runt huvudet, och jag insåg att lopparna kunde liknas vid idéer. Istället för den stora lysande lampan som dyker upp vid särskilda tidpunkter, är idéerna ständigt närvarande och hoppar omkring, nästan lever sitt eget liv.
Efter att ha använt namnet Skabbekattens keramik i några år började jag fylla det med innehåll.
Jag är uppväxt med katt och har katt även nu. Det har nästan alltid funnits en katt vid min sida. Och jag kan lätt identifiera mig med kattens lynne: När katten vill gå ut vill den lika gärna vara inne. Den står på tröskeln och väger fram och tillbaka, och inom den pågår en kamp mellan det djur som under årtusenden varit domesticerad av människan, och det vilddjur som ännu dröjer sig kvar och inte låter sig kuvas.
Ambivalensen att vilja vara inne i värmen med allt vad det innebär i form av regler, samspel, kompromissande och det rent fysiska hållandet av byggnaden, jämfört med att vara ute i kylan och den stora friheten som innebär stor självständighet men också ensamhet och rå överlevnad. Jag känner starkt av den ambivalensen i mitt eget liv och i min egen person, där många av de beslut jag tar - keramiska beslut eller sådant som handlar om verksamheten i stort eller privata relationer - vägs fram och tillbaka utifrån känslan av frihet kontra instängdhet/tvång. Vad är det värt att ta sig in i ett socialt sammanhang? Är det bättre att köra på ensam?
När det gäller den skabbiga delen av katten, har den ganska lite att göra med det lilla djuret skabb som plågar rävar och katter och andra till galenskap. Snarare är ordet “skabbigt” något jag bär med mig från min uppväxt i Marstrand på västkusten, där det beskrev sådant som var lite skräpigt, skruttigt, inte helt perfekt.
Ordet blev närmast en liten revolt mot hur jag upplevde att keramik och annan konst skulle framställas under min utbildning. Att det sköna, vackra, stilrena och lugna ansågs vara finare än saker som ifrågasatte eller bar på spretigare energier.
Vid flera tillfällen då jag deltagit i samlingsutställningar har jag angett namnet "Skabbekatten" vid inlämning av mina saker, för att senare finna att det ändå står “David Christensson” på listan med verksförteckningen. Alltså att namnet - som ju har väldigt komiska inslag - på något sätt inte tagits på allvar. Sådant triggar mig.
Då namnet funnits med mig i snart tio år går det inte att radera. Ur marknadsföringssynpunkt har det fungerat bra då ingen egentligen vet vem David är, men alla - även sådana som inte besökt mig i Djurstad (eller tidigare i Vickleby) - känner till Skabbekatten.
Namnet står för den dubbelhet jag ser i katten och även i mig själv. Medan en katt för många ses som en varelse av trivsam huslighet och värme, är just skabbet och det fria lynnet något otämjt och vilt som ingen helt kan kontrollera.